Barnet
Idag är det morsdag och jag läser och ser överrallt att den och den har blivit
firad av sina barn med att de är världens bästa mamma, en hyllning till deras
mammor. Jag hoppas alla ni mammor uppskattar den "lyxen"! Den "lyxen"
får jag aldrig själv uppleva. Visst finns det dem som inte vill skaffa barn, men
nu tänker jag på dem som verkligen vill ha barn men kan inte få. Det är ofta
jag undviker att läsa sådant då jag ofta blir avundsjuk och känner djup saknad.
Självklart är jag medveten om att många barn klipper konakt med sina föräldrar
när dem är vuxna av olika anledningar men inte alla.
Ofta finns det att läsa och höra om allt eländet som finns omkring en ute i världen.
Varför? Som t ex att läsa en tidning om en "Mamma åtalas för mord på sin ettåring"
(dränkt sin son). Och som ni alla kanske minns Bobby som blev misshandlad och
blev fastspännd vid en kamin, om jag minns rätt. Ja det finns en hel del att skriva
om. Hur kan man göra något sådant? Läser ofta att någon skadar sina barn och
det är då jag undrar varför är dem värda att få barn och sedan göra något så
fruktansvärt mot sina barn?? Vad är meningen med livet där? Jag som inte kan
få barn och längtar efter ett barn, när jag läser sådant här gör det mig så fruktan-
svärt arg och ledsen. Att man misshandlar och att det även leder till att dom dödar
sina egna barn!!! Varför är dem värda att få barn??? När dem ändå skadar barnet
och dödar dem. Kan någon förklara för mig där? Orättvis!! Där finner jag absolut
inget svar alls överhuvudtaget. Kanske någon kan förklara det för mig där. Sak
samma att man läser ofta att man förgriper sig på barn. Varför, varför, varför?
Det gäller även att det är lika oförklarligt när ett barn som skriker efter hjälp och
läkarna inte gör något åt det. Gör mig också vansinigt. Har inte läkarna något
samvete? Känner dem ingen skuld när ett barn ta självmord för att ingen har
lyssnat på dem, även om dem har skrikit på hjälp om och om igen?
Barn för mig är heligt och man ska verkligen lyssna till barn. Kan man som
förälder inte hjälpa dem på rätt väg så lägger vi ju vårt hopp till dem som är
professionella och när det även brister där så känner man nog en total
maktlöshet. Och vad ska man då göra när det brister där? Det värsta är att
när det händer så är det föräldern som tar på sig skulden och tänker vad kunde
jag har gjort, kunde jag ha gjort mer m m. Detta trots föräldrarna kan ha gjort
allt som står i deras makt och verkligen kämpat och kämpat för sitt barn.
Därför har jag personligen inget som helst förtroende på läkarna alls och
det skrämmer mig. Trodde att läkarna brann för att hjälpa andra med-
människor men tydligen inte. Kanske ska jag inte dra alla över en och
samma kam men tyvärr har jag bara träffat sådana läkare samt hört
av andra.
Får även frågan om att din man har ju barn då har du någon. Men? Vaddå?
Jag är inte mamma till dem. Vissst älskar jag dem också men dem är inte
mina barn. Jag har inte fött dem. Dem är inte av mitt kött och blod. (Ja ni
förstår vad jag menar ni som har barn). De säger även att barn är jobbiga
och inget att sätta till världen med tanke på hur världen ser ut. Barn kostar,
får jag även höra. Jag vill också uppleva allt det som alla förälder har trots
de problem som kan finnas så kom inte säg att barn är jobbiga när de kommer
ex vis upp i tonåren. Lätt för dem att säga när dem har barn. Undrar hur om
dem hade tyckt och känt likadant om de inte själva kunnat få barn? Säger
dem samma sak då? De barnen vi har (min mans barn) är endast här hos
oss varannan helg och jag mötte dem när dem var lite äldre. Så kom inte
säg att jag har ju min mans barn. Blir så trött på att höra detta. Tänk er
själva!!! Var med om en situation där jag följde med min mans barn till
affären och de ville köpa en sak där det stod "till världens bästa pappa".
Det skär inom en djupt och får en att tänka på om jag hade varit världens
bästa mamma. Det får jag aldrig veta.
Nej, Tänk er för! Barn är vår framtid. Känn er privilgerad som kan föda barn
och ge dem all er kärlek och glöm inte bort att dem även behöver regler.
Skydda dem mot allt ont så gott det går. Och kom ihåg att ni är deras främsta
förebilder.
Tänker ofta om jag hade mött min kärlek tidigare om jag hade kunnat föda barn?
Vad ville ödet med det här att jag skulle träffa någon så sent i mitt liv? Vad är vitsen?
Känner ofta frustration att jag på något sätt miste chansen när jag var yngre. Men vad
skulle jag göra när det inte kändes rätt att det skulle vara just han, kärleken fanns inte
där endast förälskelsen.
Och till sist. Får även höra att jag verkar ha kommit över detta men tro mig det gör
jag nog aldrig. Jag bara inte visar det, för det finns ingen anledning att visa vad man
bär inom sig när man ser småttingar ute på stan eller vad man nu ser dem samt ens
kollegor som blir gravida och pratar om barn. Får även höra dem ungdomar som säger
att dem vill vänta med barn när dem gifter sig som om det förväntar sig att de självklart
också får barn. Men inget är självklart!! Det fick jag erfara. Nej, det är en stor sorg att
inte kunna få barn och något man troligen inte kommer över helt och hållet.
Min rädsla och dödsångest
Jag har otroligt mycket rädsla och tänker mycket på "Tänk om..." Men på senaste
tiden har "tänk om.. " minskat då jag gått på mindfullness (kommer berätta detta
mer nästa tillfälle). Däremot inte rädslan för döden som verkligen kan gripa
tag i mig djupt att jag väljer tänka bort det. Varför är jag så rädd?
Jag tror mycket på att det grundar sig på mitt dåliga självförtroende. Det har jag haft
sedan tonåren och det är banne mig inte lätt att få väck det. Tror inte många uppfattar
att jag har dåligt självförtroende, det har hänt att jag fått höra att jag tror jag är något
för dem yngre. Typ att jag vet hur det är och så ska det vara men ack vad skenet bedrar.
Har t o m väldigt dåligt självförtroende när jag ser min syster. Jag kan tycka att jag ser
bra ut men så fort jag ser min syster så falnar det rätt så snabbt. För hon ser bra ut
och är smal, smärt och väldigt utåtriktat person. Det är vad jag ser och det grundar sig i
botten att den första killen jag hade sa till mig att "hade jag sett din syster först hade
jag valt henne före dig" och hur kul var det att höra detta. Till följden blev att jag i det läget
blev avundsjuk på min syster. Hon ser bra ut och är inte hörselskadad. Även om jag ser
så på min syster så älskar jag henne över allt annat och guuu nåde om någon gör henne illa.
Men det är inte bara om min syster utan jag har en del andra saker som gör att jag blir
osäker och jag tror mycket att det har med min hörselskada att göra. Kanske inte men ....
Tyvärr hindrar min rädsla mig väldigt mycket från att kunna uppleva en del saker och det
retar mig. Att det ska vara så svårt. Hur ska man övervinna sin rädsla? Samt dödsångest?
Det här med dödsångest griper som sagt tag i mig djupt. Tanken på att aldrig mer finnas
kvar här på jorden. Att ens existens är borta för alltid. Det finns inget efter mig. Och med
det menar jag barn, mitt eget kött och blod. Jag älskar livet även om jag är rädd. Låter
onekligen konstigt att älska livet men ändå är rädd att göra saker och ting för att kunna
uppleva det man vill göra. Men för att gå tillbaka till dödsångest så har det blivit mer sedan
jag träffade min man. Att äntligen träffa en som betyder så mycket för en och tyvärr träffa
sent i livet, jag vill ju uppleva så mycket med min man. Vad gör jag för att försöka "vinna"
över min rädsla?
Jag försöker ta ett steg i taget och när jag klarar det så känner jags så himla stolt över mig själv.
Att med små enkla medel försöka vinna över rädslan eftersom jag vill absolut inte att
rädslan ska styra över mitt liv. Dödsångest är helt annan sak som jag tycker är värre än
rädslan. Den skrämmer mig så otroligt mycket. För att återgå till hur jag försöker övervinna
min rädsla så tar jag som sagt små steg. Jag blev stolt över mig själv när jag ville läsa
högskolan på distans och när det blev i Göteborg blev jag tveksam. Men jag gjorde det.
Jag åkte dit en gång i månaden med tåg, buss, tåg som tog 10 timmar fram och tillbaka,
själv och klarade utbildningen och det stärkte mig mycket att jag gjorde detta för i början hade
jag "tänk om det och det händer" . Ni undrar säkert vad jag har för tankar när jag har "tänk om".
Ja det kan vara allt möjligt. Tänk om någon skadar mig, tänk om någon skadar min man när
jag är i Göteborg, tänk om min mage strular, tänk om ...... ja jag kan rabbla upp mycket mycket
mer men då skulle listan bli väldigt lång. Men då när jag klarade utbildningen så stärkte mitt
självförtroende lite. Och tänker fortsätta läsa igen snart. Jag pluggar på distans eftersom jag
jobbar heltid. Har sökt in så nu är det bara hålla tummarna att man kommer in. Men det handlar
inte bara om att man börja plugga.. det är mer att hitta andra vägar som gör att livet kanske
känns mer värt att leva.
Bara tanken på det här med sista bilolyckan då det var en sån dimmig dag. Och jag menar
verkligen dimmig dag. Man såg knappt handen framför sig. Det började med att min man
ringde mig och jag lät bli att svara för jag höllt på att hjälpa en kollega. Efter en bra stund
ringde jag upp min man och fick då besked att han hade ringt pga att han slutat tidigare.
Jag lovade att jag sticker nu men blev stoppad av en kollega som behövde hjälp just då
så jag blev lite försenad. Väl framme hos min man frågade jag honom om han kunde köra
då jag hade sprängande huvudvärk och det kunde han. Väl ute på motorvägen var det sån
dimma och vi såg en bil som inte hade lyktor alls och vi båda tyckte det var vansinigt att
inte ha dom på när man inte kan se. Dimman blev värre och värre och jag blev trött och
slumrade till. Rätt som det var small det till och jag vaknade upp. Min man som körde
sakta sa att det var som en bergvägg framför sig för plötsligt stod bilarna stilla framför
honom med utan billyktor och varningsljus (blinkers). Så han försökte väja undan. En man
sprang fram och öppnade vid min sida samtidigt som han hörde en lastbil vilket jag också
gjorde och det gjorde mig panikslagen. Mannen sprang fram och lyckades stoppa lastbilen
hur han nu vågade i dimman. Om han inte hade lyckats hade han kanske blivit påkörd eller
jag blivit påkörd av lastbilen på min sida för bilen hade snurat runt så jag var i läge att bli påkörd.
Detta har fått mig och tänka på ofta tänk om jag hade svarat min man medetsamma i telefonen
då hade vi kanske inte varit med om den här olyckan. Tänk om jag inte hade hvuduvärk och
jag körde hade jag fixat det här. Det var så mycket tänk om att jag blev rädd till slut. Det var
rena pärsen för mig att börja köra och det var ändå inte jag som körde. Varför det var rena
pärsen är att jag inte hade kontroll över det som hände, jag satt ju och sov när det small till.
Och avskydde dimman efter olyckan så det tog tid att ta sig igenom detta men tyvärr vågar
jag inte längre sova i bilen. Det knyter sig av obehag om jag försöker sova. Nu i efterhand
har jag tänkt att vi skulle nog vara med i den här olyckan. Varför? Tyvärr inget svar.
Kanske för att lära sig något. Kanske för att uppskatta saker och ting som man har tagit för givet.
Något är det för det är jag övertygad om.
Kanske finns det någon mening med det som sker i livet och än så länge har jag inte kommit
på varför jag har värk, varför jag har varit med om 3 biloyckor, varför jag föddes med dålig hörsel.
Har varit med om andra saker oxå som gör att man funderar mer och mer om varför det
ter sig som det gör och vad man ska ta lärdom av. Det är vad jag tror att man ska ta lärdom
av detta här. Är inte helt övertygad om detta men det är vad jag tror. Jag vet bara att mycket
har hindrat mig och jag har inte vågat att leva och det försöker jag göra nu.
Att leva i nuet och inte tänka framöver vad som kommer hända längre fram och inte
tänka vad som har hänt för det är passerat. Detta har jag fått lära nu från en kurs Mindfullness.
Jag har förmågan att ta på mig skuld som är inte min skuld. Har förmågan att ta på mig och
säga det är mitt fel och det kanske är inte mitt fel. Blivit mer stressad och nu lär jag mig att ta
det lugnt. Att tillåta mig sjläv att stanna upp och njuta av det som finns här och nu.
Hur gör andra för att överbygga sin rädsla?
Till sist vill jag ta upp det som jag fann på min vänninas sida som är verkligen tankvärt
att tänka på:
Skåda upp mot stjärnorna..
Alla vi frågar oss "vad är livets mening?" Livet bara finns och man undrar
ofta hur man ska ta emot livet. Det är egentligen inget val man ställs inför.
Man måste helt enkelt ta emot livet. Men nu när man tänker efter så finns det
faktiskt ett val. Det är HUR man vill leva livet.
Dikt - Trotts allt
Denna dikt fick jag från min kära väninna som bär på en stor sorg nu. Varje dag
läser hon denna dikt som hon har satt på sin dörr. Jag bad om att få denna dikt
då jag tycker den innehåller en hel del tänkvärda ord. Väninnan vet inte vem som
har skrivit detta men här kommer dikten. Jag hoppas och tro att min väninna
kommer finna sin frid och styrka nog att bära sin sorg.
Trots allt
Människor är oförståndiga, ologiska och själviska
Älska dem trots allt
När du utför goda gärningar tillskriver de dig egocentrism
Utför goda gärningar trots allt
När du lyckas får du falska vänner och sanna fiender
Fortsätt att lyckas trots allt
Din godhet glöms redan imorgon
Förbli god trots allt
Hederlighet och ärlighet ökar din sårbarhet
Bli hederlig och ärlig trots allt
Det som du bygger i åratal kan ruineras under en natt
Bygg trots allt
I själva verket behöver människor din hjälp
men kan attackera dig ändå när du hjälper dem
Hjälp dem trots allt
När du ger världen det bästa du äger får du inget tillbaka
Ge världen det bästa du äger trots allt!
