Cogitatio num vita

Jag har otroligt mycket rädsla och tänker mycket på "Tänk om..."  Men på senaste
tiden har "tänk om.. " minskat då jag gått på mindfullness (kommer berätta detta
mer nästa tillfälle). Däremot inte rädslan för döden som verkligen kan gripa
tag i mig djupt att jag väljer tänka bort det.  Varför är jag så rädd?

Jag tror mycket på att det grundar sig på mitt dåliga självförtroende. Det har jag haft
sedan tonåren och det är banne mig inte lätt att få väck det. Tror inte många uppfattar
att jag har dåligt självförtroende, det har hänt att jag fått höra att jag tror jag är något
för dem yngre. Typ att jag vet hur det är och så ska det vara men ack vad skenet bedrar.
Har t o m väldigt dåligt självförtroende när jag ser min syster. Jag kan tycka att jag ser
bra ut men så fort jag ser min syster så falnar det rätt så snabbt. För hon ser bra ut
och är smal, smärt och väldigt utåtriktat person.  Det är vad jag ser och det grundar sig i
botten att den första killen jag hade sa till mig att "hade jag sett din syster först hade
jag valt henne före dig" och hur kul var det att höra detta. Till följden blev att jag i det läget
blev avundsjuk på min syster. Hon ser bra ut och är inte hörselskadad.  Även om jag ser
så på min syster så älskar jag henne över allt annat och guuu nåde om någon gör henne illa.  
Men det är inte bara om min syster utan jag har en del andra saker som gör att jag blir
osäker och jag tror mycket att det har med min hörselskada att göra. Kanske inte men ....
Tyvärr hindrar min rädsla mig väldigt mycket från att kunna  uppleva en del saker och det
retar mig. Att det ska vara så svårt. Hur ska man övervinna sin rädsla? Samt dödsångest?

Det här med dödsångest griper som sagt tag i mig djupt. Tanken på att aldrig mer finnas
kvar här på jorden. Att ens existens är borta för alltid. Det finns inget efter mig. Och med
det menar jag barn, mitt eget kött och blod. Jag älskar livet även om jag är rädd. Låter
onekligen konstigt att älska livet men ändå är rädd att göra saker och ting för att kunna
uppleva det man vill göra. Men för att gå tillbaka till dödsångest så har det blivit mer sedan
jag träffade min man. Att äntligen träffa en som betyder så mycket för en och tyvärr träffa
sent i livet, jag vill ju uppleva så mycket med min man. Vad gör jag för att försöka "vinna"
över min rädsla?

Jag försöker ta ett steg i taget och när jag klarar det så känner jags så himla stolt över mig själv. 
Att med små enkla medel försöka vinna över rädslan eftersom jag vill absolut inte att
rädslan ska styra över mitt liv. Dödsångest är helt annan sak som jag tycker är värre än
rädslan. Den skrämmer mig så otroligt mycket.  För att återgå till hur jag försöker övervinna
min rädsla så tar jag som sagt små steg.  Jag blev stolt över mig själv när jag ville läsa
högskolan på distans och när det blev i Göteborg blev jag tveksam. Men jag gjorde det.
Jag åkte dit en gång i månaden med tåg, buss, tåg som tog 10 timmar fram och tillbaka,
själv och klarade utbildningen och det stärkte mig mycket att jag gjorde detta för i början hade
jag "tänk om det och det händer" . Ni undrar säkert vad jag har för tankar när jag har "tänk om".
Ja det kan vara allt möjligt. Tänk om någon skadar mig, tänk om någon skadar min man när
jag är i Göteborg, tänk om min mage strular, tänk om ...... ja jag kan rabbla upp mycket mycket
mer men då skulle listan bli väldigt lång. Men då när jag klarade utbildningen så stärkte mitt
självförtroende lite. Och tänker fortsätta läsa igen snart. Jag pluggar på distans eftersom jag
jobbar heltid. Har sökt in så nu är det bara hålla tummarna att man kommer in. Men det handlar
inte bara om att man börja plugga.. det är mer att hitta andra vägar som gör att livet kanske
känns mer värt att leva.
 

Bara tanken på det här med sista bilolyckan då det var en sån dimmig dag. Och jag menar
verkligen dimmig dag. Man såg knappt handen framför sig. Det började med att min man
ringde mig och jag lät bli att svara för jag höllt på att hjälpa en kollega. Efter en bra stund
ringde jag upp min man och fick då besked att han hade ringt pga att han slutat tidigare.
Jag lovade att jag sticker nu men blev stoppad av en kollega som behövde hjälp just då
så jag blev lite försenad. Väl framme hos min man frågade jag honom om han kunde köra
då jag hade sprängande huvudvärk och det kunde han. Väl ute på motorvägen var det sån
dimma och vi såg en bil som inte hade lyktor alls och vi båda tyckte det var vansinigt att
inte ha dom på när man inte kan se. Dimman blev värre och värre och jag blev trött och
slumrade till. Rätt som det var small det till och jag vaknade upp. Min man som körde
sakta sa att det var som en bergvägg framför sig för plötsligt stod bilarna stilla framför
honom med utan billyktor och varningsljus (blinkers). Så han försökte väja undan. En man
sprang fram och öppnade vid min sida samtidigt som han hörde en lastbil vilket jag också
gjorde och det gjorde mig panikslagen. Mannen sprang fram och lyckades stoppa lastbilen
hur han nu vågade i dimman. Om han inte hade lyckats hade han kanske blivit påkörd eller
jag blivit påkörd av lastbilen på min sida för bilen hade snurat runt så jag var i läge att bli påkörd.
Detta har fått mig och tänka på ofta tänk om jag hade svarat min man medetsamma i telefonen
då hade vi kanske inte varit med om den här olyckan. Tänk om jag inte hade hvuduvärk och
jag körde hade jag fixat det här. Det var så mycket tänk om att jag blev rädd till slut. Det var
rena pärsen för mig att börja köra och det var ändå inte jag som körde. Varför det var rena
pärsen är att jag inte hade kontroll över det som hände, jag satt ju och sov när det small till.
Och avskydde dimman efter olyckan så det tog tid att ta sig igenom detta men tyvärr vågar
jag inte längre sova i bilen. Det knyter sig av obehag om jag försöker sova. Nu i efterhand
har jag tänkt att vi skulle nog vara med i den här olyckan. Varför? Tyvärr inget svar.

Kanske för att lära sig något. Kanske för att uppskatta saker och ting som man har tagit för givet.
Något är det för det är jag övertygad om.

Kanske finns det någon mening med det som sker i livet och än så länge har jag inte kommit
på varför jag har värk, varför jag har varit med om 3 biloyckor, varför jag föddes med dålig hörsel.

Har varit med om andra saker oxå som gör att man funderar mer och mer om varför det
ter sig som det gör och vad man ska ta lärdom av. Det är vad jag tror att man ska ta lärdom
av detta här. Är inte helt övertygad om detta men det är vad jag tror. Jag vet bara att mycket
har hindrat mig och jag har inte vågat att leva och det försöker jag göra nu.

Att leva i nuet och inte tänka framöver vad som kommer hända längre fram och inte
tänka vad som har hänt för det är passerat. Detta har jag fått lära nu från en kurs Mindfullness. 
 
Jag har förmågan att ta på mig skuld som är inte min skuld. Har förmågan att ta på mig och
säga det är mitt fel och det kanske är inte mitt fel. Blivit mer stressad och nu lär jag mig att ta
det lugnt. Att tillåta mig sjläv att stanna upp och njuta av det som finns här och nu.

Hur gör andra för att överbygga sin rädsla?

Till sist vill jag ta upp det som jag fann på min vänninas sida som är verkligen tankvärt
att tänka på:

Skåda upp mot stjärnorna..

Alla vi frågar oss "vad är livets mening?" Livet bara finns och  man undrar
ofta hur man ska ta emot livet. Det är egentligen inget val man ställs inför.
Man måste helt enkelt ta emot livet. Men nu när man tänker efter så finns det
faktiskt ett val. Det är HUR man vill leva livet.