Cogitatio num vita

Idag är det morsdag och jag läser och ser överrallt att den och den har blivit
firad av sina barn med att de är världens bästa mamma, en hyllning till deras
mammor. Jag hoppas alla ni mammor uppskattar den "lyxen"! Den "lyxen"
får jag aldrig själv uppleva. Visst finns det dem som inte vill skaffa barn, men
nu tänker jag på dem som verkligen vill ha barn men kan inte få. Det är ofta
jag undviker att läsa sådant då jag ofta blir avundsjuk och känner djup saknad.
Självklart är jag medveten om att många barn klipper konakt med sina föräldrar
när dem är vuxna av olika anledningar men inte alla.

Ofta finns det att läsa och höra om allt eländet som finns omkring en ute i världen.
Varför? Som t ex att läsa en tidning om en "Mamma åtalas för mord på sin ettåring"
(dränkt sin son). Och som ni alla kanske minns Bobby som blev misshandlad och
blev fastspännd vid en kamin, om jag minns rätt. Ja det finns en hel del att skriva
om. Hur kan man göra något sådant? Läser ofta att någon skadar sina barn och
det är då jag undrar varför är dem värda att få barn och sedan göra något så
fruktansvärt mot sina barn?? Vad är meningen med livet där? Jag som inte kan
få barn och längtar efter ett barn, när jag läser sådant här gör det mig så fruktan-
svärt arg och ledsen. Att man misshandlar och att det även leder till att dom dödar
sina egna barn!!! Varför är dem värda att få barn??? När dem ändå skadar barnet
och dödar dem. Kan någon förklara för mig där? Orättvis!! Där finner jag absolut
inget svar alls överhuvudtaget. Kanske någon kan förklara det för mig där. Sak
samma att man läser ofta att man förgriper sig på barn. Varför, varför, varför?

Det gäller även att det är lika oförklarligt när ett barn som skriker efter hjälp och
läkarna inte gör något åt det. Gör mig också vansinigt. Har inte läkarna något
samvete? Känner dem ingen skuld när ett barn ta självmord för att ingen har
lyssnat på dem, även om dem har skrikit på hjälp om och om igen?

Barn för mig är heligt och man ska verkligen lyssna till barn. Kan man som
förälder inte hjälpa dem på rätt väg så lägger vi ju vårt hopp till dem som är
professionella och när det även brister där så känner man nog en total
maktlöshet. Och vad ska man då göra när det brister där? Det värsta är att
när det händer så är det föräldern som tar på sig skulden och tänker vad kunde
jag har gjort, kunde jag ha gjort mer m m. Detta trots föräldrarna kan ha gjort
allt som står i deras makt och verkligen kämpat och kämpat för sitt barn.

Därför har jag personligen inget som helst förtroende på läkarna alls och
det skrämmer mig. Trodde att läkarna brann för att hjälpa andra med-
människor men tydligen inte. Kanske ska jag inte dra alla över en och
samma kam men tyvärr har jag bara träffat sådana läkare samt hört
av andra.

Får även frågan om att din man har ju barn då har du någon. Men? Vaddå?
Jag är inte mamma till dem. Vissst älskar jag dem också men dem är inte
mina barn. Jag har inte fött dem. Dem är inte av mitt kött och blod. (Ja ni
förstår vad jag menar ni som har barn). De säger även att barn är jobbiga
och inget att sätta till världen med tanke på hur världen ser ut. Barn kostar,
får jag även höra. Jag vill också uppleva allt det som alla förälder har trots
de problem som kan finnas så kom inte säg att barn är jobbiga när de kommer
ex vis upp i tonåren. Lätt för dem att säga när dem har barn. Undrar hur om
dem hade tyckt och känt likadant om de inte själva kunnat få barn? Säger
dem samma sak då? De barnen vi har (min mans barn) är endast här hos
oss varannan helg och jag mötte dem när dem var lite äldre. Så kom inte
säg att jag har ju min mans barn. Blir så trött på att höra detta. Tänk er
själva!!! Var med om en situation där jag följde med min mans barn till
affären och de ville köpa en sak där det stod "till världens bästa pappa".
Det skär inom en djupt och får en att tänka på om jag hade varit världens
bästa mamma. Det får jag aldrig veta.

Nej, Tänk er för! Barn är vår framtid. Känn er privilgerad som kan föda barn
och ge dem all er kärlek och glöm inte bort att dem även behöver regler.
Skydda dem mot allt ont så gott det går. Och kom ihåg att ni är deras främsta
förebilder.

Tänker ofta om jag hade mött min kärlek tidigare om jag hade kunnat föda barn?
Vad ville ödet med det här att jag skulle träffa någon så sent i mitt liv? Vad är vitsen?
Känner ofta frustration att jag på något sätt miste chansen när jag var yngre. Men vad
skulle jag göra när det inte kändes rätt att det skulle vara just han, kärleken fanns inte
där endast förälskelsen.

Och till sist. Får även höra att jag verkar ha kommit över detta men tro mig det gör
jag nog aldrig. Jag bara inte visar det, för det finns ingen anledning att visa vad man
bär inom sig när man ser småttingar ute på stan eller vad man nu ser dem samt ens
kollegor som blir gravida och pratar om barn. Får även höra dem ungdomar som säger
att dem vill vänta med barn när dem gifter sig som om det förväntar sig att de självklart
också får barn. Men inget är självklart!! Det fick jag erfara. Nej, det är en stor sorg att
inte kunna få barn och något man troligen inte kommer över helt och hållet.