Cogitatio num vita

Idag tänker jag fortsätta med: "Vad kan vi göra? Kan vi .."

Vad jag själv har gjort för att inte stanna upp och för att inte låta värken
vinna så har jag sett till att försöka utvecklas som människa genom att 
måla, läsa, promenera samt att vidareutbilda mig. Jag har sökt 2 olika
utbildningar som jag väntar svar på om jag kommit in, skulle tro det dröjer
ända till sommaren innan jag får besked. Känner mig mycket motiverad
att börja plugga igen och få använda hjärnan lite. Tänker ju så mycket
som ni märker. Men det viktigaste, det som verkligen ger mig ork att fortsätta,
är helt enkelt att få umgås med nära och kära och vänner. Även om man
inte träffas så ofta så blir det ändå inte mindre viktigt ,snarare mer.
Andra saker som ger mig livsglädje är:  Att ge sig ut i naturen och njuta, t.ex.
med en skön picknick. Åka på utflykter och få se och uppleva andra platser.
Samt som jag gör nu, att skriva här på bloggen för att få ut mina tankar och
funderingar. Jag tror man behöver fokusera på något annat, något positivt,
så att man glömmer värken för en stund och allt annat elände. Vill poängtera
att jag inte bara ser allt som elände utan kan även ta del av det positiva omkring mig.

Jag försöker finna det runt omkring en som får en att stanna upp och se hur
underbart det är , känna sig privilgerad att få vara med i den här världen trots
allt eländet som finns omkring en. Att man inte stagnerar i sitt liv utan hittar
andra vägar som får en att tycka det är värt att gå vidare. Försöka vara positiv.

Hur ni tolkar vad ni kan göra är nog kanske olik min men samtidigt kanske
ni tar fram saker och ting jag inte ägnat en tanke på, men som kan vara värt
en hel del.

Hur ska vi vara mot omgivningen? För min del är att man är ärlig mot om-
gviningen, mot dom man umgås med eller mot kollegor. Att vara ärlig och
stötta dom som har det jobbigt.

Jag hoppas och tror att jag är ärlig för jag håller mycket hårt på att om
någon berättar något för mig i förtroende så stannar det hos mig. Känner
ingen anledning att sprida det vidare för det är inte min sak att berätta detta
utan personen i fråga ska själv göra detta. Att kunna ha förtroende för någon.
Självklart har man blivit drabbad av att någon missbrukat mitt förtroende
och då har man givetvis blivit djupt besviken.

Finns ju ett ordspråk och jag tror man säger så här:
 "man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad" . Hoppas jag.

Hur ska vi kunna hjälpa och stötta varandra?

Att vara en god lyssnare, och vill dom ha råd så kan man kanske pröva att ge
dom råd. Inte säkert det är bra råd för just den personen och jag punkterar
alltid så här hade jag gjort men jag kan inte svara för att det passar just dig
du måste känna vad du själv vill. Inte tränga sig på utan låta den andre
komma själv när den vill ha stöd.

Jag har en väldig förstående man som jag beundrar otroligt mycket, bl.a.
för att han står ut med mitt elände. Han är en god lyssnare och stöttar
mig till hundra procent.  Det är ofta jag tycker synd om min man som ska höra
allt detta eländet men som han säger med egna ord att det är jag som person
som han gillar skarpt och då får man ta med paketet som finns med också.
Men det är lika viktigt för honom att jag lyssnar och stöttar honom.

Han är min själsfrände

Jag vet inte vad jag hade gjort utan honom med tanke på det liv man levt innan.
Det livet vill jag inte leva igen. Var mycket, mycket deprimerad och ledsen och
ifrågesatte hela tiden om varför jag fanns till.  Har kollat mina gamla dagböcker
och det är minsann och dar ingen upplyftande läsning.

Det handlar om att kunna ge och ta. Ha förtroende respekt för varandra.
Som t.ex. att även kunna lyssna och hjälpa andra som stöttat en.

För tyvärr finns det inte alltid så mycket empati som man skulle önska det fanns.
Men vi måste våga tro på att dem flesta i grund och botten är goda människor.

För mig är kommunikation viktig. Det är A och O i ett förhållande speciellt.

Måste bara visa den här bilden som jag har tagit. Visst är det underbart
med våren!!!  Att se all den grönska och allt som blommar ut överallt nu.
Man blir så himla glad inombords, trots pollen.

Kommer snart med ett av mina funderingar här på bloggen.

Jag vill ta upp om en kommentar om mina funderingar "Mirakel, vad är det?",
något som jag inte tänkt på innan. Jag tycker att det är tankvärda ord som jag
mycket väl oxå  skulle kunna kalla som mirakel. Kommentaren löd så här:

"Du skriver så tänkvärt om mirakel, och ja vad betyder det egentligen.
Det är väl så att ett mirakel för mig inte är samma mirakel som för dig.
En stund av stillhet, lugn, ro, glädje och samhörighet kan vara ett mirakel.
Att vara närvarande i nuet kanske tillsammans med en god vän det kan vara
ett mirakel. Att få dela stor glädje eller obeskrivlig sorg med en annan människa
det är betydelsefullt. Ett mirakel är att vi har möjligheten att påverka våra egna
tankar. Genom tanken så kan handlingen eller situationen förändras."

Värt att tänka på eller hur.

Sedan jag började fundera över vardagsmiraklen har jag givetvis inte kunnat
sluta fundera, min hjärna kommer nog aldrig till ro. Dem senaste 8 månaderna
jag haft väldig huvudvärk och mycket illamående.  Då börjar man undra varför, räcker
det inte med all värk jag har genom min fibromyralgi. Givetvis har jag inte hittat något
svar men tycker där borde var något som förklarar varför, kanske jag hittar ett svar
när jag håller på att skriva ner mina tankar.

Det fanns inte mycket jag kunde göra åt situationen men jag bestämde mig att det
inte fick börja styra mitt liv. Jag gick/går på behandlingar, akupunktur, varmvattenbad,
massage, mindfullness, sjukgymnastik  samt blev halvt sjukskriven, nästan 2 månader,
eftersom det visade sig att jag även blivit mer ljudkänslig. Min hörselskada gör att jag
måste fokusera betydligt mer gentemot dem som är normalhörande, vilket till slut
gjorde att jag orkade inte lyssna mer samt att jag blev mer arg och frustrerad. Min
kropp började säga ifrån och jag var tvungen att stanna upp, bara vara i nuet och
koppla av. Och det är minsann och dar lättare sagt än gjort! Jag är nämligen en
person som vill vara bra på allt och vill få undan jobbet så snabbt som möjligt så
att inget ligger kvar. Har samma problem när jag är hemma, vilket gör att min värk
blir mer påtaglig. År 2005 fick jag veta att jag har fibromyralgi men ibland undrar
jag om det är enbart fibromyralgi. Varje morgon har jag väldiga problem med att
gå upp ur sängen så min man måste hjälpa mig upp. Har även problem med att
sova ibland då min rygg strejkar och är ofta stel, då är det bara att stiga upp och
röra på sig så ryggen lugnar ner sig. Så ser min vardag ut och inte konstigt man
börjat undra varför det ska vara så här.

Det har även hänt mycket i min omgivning som göra att man funderar mycket.
Några vännor vars mammor har fått cancer och går på behandling, en nära kollega
har cancer, några är sjukskrivna samt en mycket nära vän till mig som bär en stor sorg,
samt allt som händer och sker i världen.

Varje dag försöker jag samla energi så att jag kan vara glad och uppåt, det går ju
inte att vara nedstämd om dagarna. Men visst, händer det att bara en pytteliten sak
kan energin gå i botten. Som om luften har gått ur en totalt. Då behöver man hela
helgen på sig för att bygga upp energin igen. Jag känner att jag kan inte helt stanna
upp och låta livet passera pga av allt detta.

Vad kan vi göra? Kan vi göra något åt detta? Hur ska vi vara mot omgivning?
Hur kan vi hjälpa och stötta varandra? Framförallt vad gör jag?

Kommer inte riktigt ihåg när ordet mirakel dök upp i mina tankar mer än att
det har pågått i flera månader nu.

Säger man mirakel till mig, tänker jag automatiskt på det stora mirakel som
något man verkligen vill ska hända. I mitt fall skulle det vara speciellt att få ett
eget barn , att någon man givit liv till dyker upp i ens liv och som förändrar ens liv
totalt. Men tyvärr så sker inte det stora miraklet så ofta och i och med det, så kan
önskan om det stora miraklet driva en till att tappa tron på livet och att man börja
ifrågasätta varför.  Eftersom jag hört att när man föder ett barn så är det Guds Mirakel.
Då dyker automatiskt tankarna upp om varför jag inte är värd att få uppleva Guds
Mirakel, men givetvis finner jag inget svar.

Hur tolkar man då ett mirakel?

Troligen tolkar andra människor på olika sätt vad mirakel är. Det kan vara t ex som
min man som tycker det är ett mirakel att få komma hem till sin fru som han älskar
över allt, att få träffa vår hund, att få tillbringa helgen med mig m m. Andra exempel
som jag har hört av mina vänner som säger att mirakel kan också vara att "knipsa"
en bit av en nyponros och insupa dens doft och bli glad inombords och att bli löjligt
glad när ens mosters systers lilla bebis ler långt upp över öronen och kryper fram
till henne.

Tyvärr väntar många på den stora lyckan och glömmer/missar det lilla lyckan i
vardagen. Många lever för framtiden, sparar pengar till sommar/vintersemestern
och glömmer då att leva i nuet. Många behöver stanna upp och se sig omkring.
Kunna ta sig tid och råd med det lilla extra under vardagarna istället för att skjuta
upp det. 

ATT KUNNA TA SIG TID. Det skulle många må betydligt bättre av med tanke på
det stressiga samhället vi lever i.

Små mirakel för mig kan vara...

• Njuta av solnedgången och samtidigt se naturen omkring sig så att man
  blir underbart varm inombords.
• Att stanna upp och insupa naturen så att man blir berörd
• Att bli löjligt glad att höra när min man säger "fy fan" vad jag älskar dig m m

Listan skulle säkerligen bli oändligt långt om man bara kunde ta sig tid att sätta
sig ned och funderar på de vardagliga händelser som sker runt omkring sig.
Tyvärr tror jag själv att man glömmer bort alla dem små miraklen i vardagen.

Kan detta kallas för mirakel? Om allt detta nu kallas för det lilla miraklet, så om
man då slår ihop alla dem små... så blir det ju rätt stort trots allt?

Många väntar på det stora mirakel som ska lösa alla problem. Tyvärr blir det så att
man då fastnar i sin situationen, man blir handlingsförlamad och fast i hopplösheten.
Istället tycker jag man ska leta i sin vardag, vad som finns omkring dig som gör att
du mår bra och som kanske kan klassas som ett litet mirakel för dig. Små saker
som gör livet värt att leva. Allt detta tål att tänkas på!

Till sist så lånar jag orden från en av mina väninnor att det största miraklet är att
man föddes och fått en möjlighet att uppleva alla dessa små och stora mirakel
samt att man kan påverka sitt liv ganska mycket, om man nu lever i ett land som Sverige.

För mig klassas det lilla mirakel som en liten men gjädjefull händelse i vardagen.
 
Så givetvis börjar man undra vad alla ni där ute uppfattar som mirakel, stora som små?

Hej!

Jag hoppas Cogitation num vita betyder Tanke om liv.

Tanken med den här bloggsidan är att få utlopp av sina funderingar och tankar
om livet varför det ter sig som det gör och vad vi kan göra åt detta. Jag älskar själv
att filisofera om varför livet är som det är. Vad kan vi själva göra när något går mot
en. Vad gör man när någon blir drabbad i sin egen omgivning, då man lätt kan känna
sig maktlös. Att hitta ett sätt att hantera allt det svåra. Att försöka hitta vägar för att må
bättre. Finna drivkraften inom en, även om det är lite motigt. Listan kan bli hur lång
som helst.