Längtan
En dag var jag hemma hos min bästa väninna och där hade hon även sin
dotter på besök. Hennes dotter hade med sin son, som är 1-2 månader gammal.
Jag visste att hennes dotter skulle vara där med sin son och tänkte inte mer på det.
Båda två gosade med lille bebisen och jag själv tittade ibland på dem men fokuserade
mest på filmen som vi hade satt på. Jag upptäckte att det började bli lite jobbigt.
Jag är ju så pass till åren kommen men märkte min längtan att få hålla om barnet
till sig. Den längtan var så stark att det kändes att jag ville stilla den ”hungern”
men samtidigt ville jag inte hålla om barnet. Varför jag ville inte hålla barnet är för
att jag inte vill känna vad jag ” missar”. Att känna hur det är att ha en litet barn i
min famn. Känna deras små händer, fötter, deras babydoft. Men att längtan var så stor,
det förvånade mig och den längtan och ”hunger-känslan” har funnits där nu ett tag.
Hur får man bort den nu? Jag kan inget göra. Jag är för gammal. Jag är ofrivilligt barnlös.
Allt detta vet jag. Hur lång tid tar det nu innan den känslan är borta. Har ju kunnat
fokusera på det innan och klarat att vara närheten av ett barn på sista tiden men nu
när jag var hemma hos min bästa väninna gick det inte längre. Mina frågor dyker
upp igen, varför är jag inte värd att få barn? Men den frågan känns värdelös nu
eftersom det är för sent för alltid.
Vädjan från en barnlös
Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!
Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!"
"Kanske han duschar för varmt eller kallt?"
Detta har vi fått höra tusenfalt
"Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!
"Vet ni att piller är jävligt dyra?
"Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!
Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.
Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!
Den här dikten hittade jag på en bloggsida för att visa hur det känns att
vara ofrivillig barnlös och bloggsidan heter ”Det är min tur nu, att skriva vad
jag känner, tänker och tycker” och i sin tur hittade hon den på någons sida på
Familjeliv . Och med hennes ord håller jag med om att ”Den är ganska talande
för hur man kan uppleva det att vara ofrivilligt barnlös.”
