Cogitatio num vita

En dag var jag hos min kvinnliga massör. Jag brukar gå dit en gång i månaden
p.g.a. min värk. Och den dagen skrattade min massör så gott, när jag skulle gå
sa hon att min karisma riktigt lyser om mig och man blir så glad av att träffa dig.
Jag blev förvånad och tittade på henne med förvåning. Karisma? Lyser? Jag? Jag
har alltid sett mig som en tråkig person och har inte många vänner. Dom vänner
jag har är mina verkliga riktiga vänner men även mot dom kan jag ha väldigt
svårt att ta till mig sådana positiva ord.

Tillbaka till min kvinnliga massör, jag tittade som sagt väldigt förvånad på henne
och sa just dom orden Karisma? Lyser? Jag? Ja, det riktigt lyser om dig och man
blir alltid så glad att träffa dig säger massören. Andra lägger genast märke till dig
som person, säger hon själv. Detta har hon upptäckt när jag går på varmvattenbad,
dom andra frågar efter mig när jag inte är där. Kan inte prata med andra då jag inte
har mina hörapparater när jag badar. Samt säger hon också ”Trots att du har värk så
lyser det om dig”. Jag bara fortsatte och stirra på henne. Plötsligt sa hon till mig.
”Du misstror personer som säger så?!” och tittade förvånat på mig istället.

Hmmm är det så konstigt. Tänk er själva.  Jag har alltid hört att min syster är snygg
och vacker samt trevlig. Syrran och jag var mycket tillsammans när vi var yngre och
de killar som var med oss tog mig alltid till sidan och frågade om min syster var singel
eftersom, som de själva sa, att hon är så trevlig och snygg. Jag ville många gånger
skrika åt dom ”men jag då??” ”är jag så ful och tråkig?” . Samt det jag har skrivit
tidigare (”till min underbara man”) om min allra första pojkvän som sa dom orden
”hade jag sett din syster först hade jag valt henne framför dig”.  Min syster hade
alltid fördel hos andra. Klart hon är inte hörselskadad och ser snyggare ut samt
mycket mer utåtriktad än vad jag är.

Detta var en mycket liten del av min bakgrund för att ni ska förstå en del av min
misstro. För det är sant som min massör säger. Jag misstror personer som säger
så till mig. Är så medveten om detta och försöker verkligen ta till mig positiv kritik
men det är inte alltid så lätt.  T o m mot min man, som jag vet och känner inom mig,
att han verkligen älskar mig kan jag misstro ibland.  Kan liksom inte förstå vad de
ser hos mig som är positivt. T o m när de säger att jag är snygg när dom själva
ser ut som fotomodeller. Nu börjar ni nog undrar hur jag ser mig själv. Jo, så här
ser jag mig själv: ett litet huvud med hamsterkinder, smal lång hals, kroppen stor
fyrkant samt smala ben och armar som sticker ut. Allvar, detta är vad jag ser hos
mig. Skratta ni bara men det är så jag ser mig själv och känner mig inte ett dugg
rolig som person.

Men! Jag ska försöka ta till mig positiv kritik. Hmmm i år kanske jag ska försöka
lyssna mer på positiva ord än på negativa. Ja det ska jag verkligen göra!!!
Jag ska försöka. Som sagt försöka!! Lovar inget! Och sedan summera mot
slutet av året hur det kändes att ta till mig positiv kritik.  Vilket också innefattar
att inte låta negativ kritik påverka mig.

På något sätt har detta fått mig en tankeställare. Varför nu? Varför inte tidigare?