Cogitatio num vita

Jag är så trött på att vara rädd. Trött på att se mig om.
Trött på att tänka ”tänk om…”  Varför har man sådana tankar?
Är det jag själv som skapar min rädsla eller är det något jag fått
överfört av föräldrarna? Vad är det som gör att man börjar tänka
”tänk om…” Sådana här tankar hade man inte mycket när man
var liten men nu tycker jag det ständigt dyker upp. Hur kan man
stoppa dessa tankar. Är så innerligt trött på att se bakom min rygg
och vad som kan ske i framtiden.

Jag vill släppa dessa tankar helt och hållet. Jag vill känna livet utan
rädsla. Visst har jag varningssignal nu. Högt blodtryck som definitivt
inte är bra men ska jag sluta leva pga av detta? Jag måste våga mer!
Börja våga släppa loss lite! Ja som ni ser så är jag så himla medveten
om detta men ändå har man den förbaskade ”tänk om…”. Är så himla
arg på mig själv. Är det fler än jag som känner det så här?

Sitter och funderar över vad jag ska ta upp för ett ämne idag. Det står helt stilla
i skallen på mig idag. Något ämne borde dyka upp men nej. Jag njuter av våren
som är här och av att få se alla dessa vackra blommor och träd som slår ut.  Ja nu tänker ni..
våren??? var då ngnstans? Jajaja.. jag vet att vädret idag är inte så njutbart. Regn,
regn och åter regn. Men i vilket fall som helst så har jag börjat promenera på min
lunchtid och det är då passar jag på att njuta av omgivningen, trots vädret, här
för det är verkligen underbart vacker park vi har utanför vårt jobb.

Det finns alla möjliga sorter växter men min favorit är nog magnoliorna i denna park,
utanför mitt jobb, är verkligen vackra. Ja ni ser det själv på bilden här ovan. Har tyvärr
inte tagit ny bild när Magnoliorna har slagit ut. Det kommer!

Med våren så kommer det alltid pollen och det är inte rolig för allergikerna. Mina ögon kliar
och jag nyser emellan åt men ack så vacker våren är ändå trots detta. Problemet just nu
är att jag på råga på allt är även förkyld. Kaka på kaka och det blir extra jobbigt.

Det som jag gillar ALLRA bäst om gällande våren är när man kör hem så är det så
himla vackert att längs vägkanten se dem små vita vitsipporna lysa långa vägar,
en fröjd för ögonen. Dom har varat länge och finns kvar ännu.

Våren har verligen blommat sakta men säkert fram och inte exploderat ut vilket
man var rädd för med tanke på den långa vintern vi har haft.

Längtar även till den dagen då det är varmt nog att gå ut VÄLDIGT tidigt, och insupa 
morgonluften samt njuta av naturen medans allt vaknar till liv. Och givetvis även ha kameran i
beredskap om djuren skulle dyka upp här omkring. Där vi bor finns det gott om djur.

Vi har verkligen ett vackert land och hur många ser det? Stannar många upp och
ser vad man har omkring sig?

Jag gör det i alla fall och bara NJUUUUUTER av detta. Ja våren är en härlig årstid
när alla växter blommar ut och all grönska kommer fram. Fåglarna kvittrar som bara
den men fästingar, getingar m m är inte så himla kul. Men tyvärr finns dom av olika
skäl tror jag. Ialla fall för getingar så att dem kan hjälpa alla blommorna att fortplanta sig.
Fästingar däremot vet jag inte vad för nytta dom gör.  

Tyvärr är det inte speciellt soligt och härligt väder idag. Bara regn och regn och just idag
fyller min man år. 

Grattade honom i morse och sa till honom att presenten inte kommer förrän på måndag
pga att jag glömde det på jobbet igår.  Jag ljög för honom. Jag sa att jag kände mig
stressad när jag såg honom stå utanför mitt jobb och väntade på mig.
Samtidigt att jag såg att han började ta fram mobilen för att ringa och fråga vart jag
tagit vägen. Det är vad jag sa till honom. Ja jag vet! Elakt av mig men vad skulle
jag göra så han inte skulle misstänka?

Presenten hans fanns inte på jobbet och har aldrig gjort det. Men det är vad jag
ville få honom att tro på. Nej  hans present beställde jag för par månader sedan.
Presenten? Vad var det för något? Nu kommer ni tycka att jag är fullständigt
oromantiskt av mig vad presenten är för något.

En tid till optikern. Nu tänker ni... VA??!!! Optikern??!! Hur kan man ge sin man
en födelsedagspresent till optikern??!! så oromantiskt! Jaja..
Jag kanske inte är helt romantiskt av mig. Ska förklara varför.

Eftersom min man har snackat om ett par gånger under åren, jag har känt honom,
att han vill skaffa linser så tänkte jag "det ska jag ge till honom". Är det oromantiskt?
(hmm nu är jag där igen! Ingen läser ju min sida. Glömmer bort att ingen läser min
sida och får ju ingen kommentar till detta).I vilket fall som helst så tror han att JAG ska
dit. Jag hoppas han blir överraskad när han ser att det är han som ska till optikern. Och
varför han ska till optikern. Men jag säger inget förrän vi är inne hos optikern för jag
vill se hans min när de frågar efter honom och inte mig. Hoppas att det lyckas.

Själv tror han att han ska få rakapparat/trimmern eller att det är en bluff att jag
har en tid hos optikern och att vi gör något annat istället. Har ju bett honom att
han MÅSTE sluta halv fyra för jag kan inte köra hem efter optikern pga att jag kommer
bli fotograferad i mina ögon. Det är vad han tror.

Nu är ni väl nyfikna hur det gick till? Inte? Tänker ändå berätta det vad ni än vill.

Detta hände: Väl inte hos optikern frågade de efter min man om linser och han tittade
förvånat samtidigt som jag såg att han blev glad. Yes! tänkte jag. Jag lyckades!
Så nu har min man fått linser och han sa att han blev glatt överraskad över detta.
Efteråt gick vi till en restaurang och åt en god middag. Mannen min sa att det var
en mycket trevlig födelsedag. Frågade om det var oromantiskt att ge honom en
tid till optikern. Det tyckte han inte för det är tanken som räknas att man vill ge
något som man har önskat sig, enligt honom. Dagen slutade lyckligt!

En dag var jag hos min kvinnliga massör. Jag brukar gå dit en gång i månaden
p.g.a. min värk. Och den dagen skrattade min massör så gott, när jag skulle gå
sa hon att min karisma riktigt lyser om mig och man blir så glad av att träffa dig.
Jag blev förvånad och tittade på henne med förvåning. Karisma? Lyser? Jag? Jag
har alltid sett mig som en tråkig person och har inte många vänner. Dom vänner
jag har är mina verkliga riktiga vänner men även mot dom kan jag ha väldigt
svårt att ta till mig sådana positiva ord.

Tillbaka till min kvinnliga massör, jag tittade som sagt väldigt förvånad på henne
och sa just dom orden Karisma? Lyser? Jag? Ja, det riktigt lyser om dig och man
blir alltid så glad att träffa dig säger massören. Andra lägger genast märke till dig
som person, säger hon själv. Detta har hon upptäckt när jag går på varmvattenbad,
dom andra frågar efter mig när jag inte är där. Kan inte prata med andra då jag inte
har mina hörapparater när jag badar. Samt säger hon också ”Trots att du har värk så
lyser det om dig”. Jag bara fortsatte och stirra på henne. Plötsligt sa hon till mig.
”Du misstror personer som säger så?!” och tittade förvånat på mig istället.

Hmmm är det så konstigt. Tänk er själva.  Jag har alltid hört att min syster är snygg
och vacker samt trevlig. Syrran och jag var mycket tillsammans när vi var yngre och
de killar som var med oss tog mig alltid till sidan och frågade om min syster var singel
eftersom, som de själva sa, att hon är så trevlig och snygg. Jag ville många gånger
skrika åt dom ”men jag då??” ”är jag så ful och tråkig?” . Samt det jag har skrivit
tidigare (”till min underbara man”) om min allra första pojkvän som sa dom orden
”hade jag sett din syster först hade jag valt henne framför dig”.  Min syster hade
alltid fördel hos andra. Klart hon är inte hörselskadad och ser snyggare ut samt
mycket mer utåtriktad än vad jag är.

Detta var en mycket liten del av min bakgrund för att ni ska förstå en del av min
misstro. För det är sant som min massör säger. Jag misstror personer som säger
så till mig. Är så medveten om detta och försöker verkligen ta till mig positiv kritik
men det är inte alltid så lätt.  T o m mot min man, som jag vet och känner inom mig,
att han verkligen älskar mig kan jag misstro ibland.  Kan liksom inte förstå vad de
ser hos mig som är positivt. T o m när de säger att jag är snygg när dom själva
ser ut som fotomodeller. Nu börjar ni nog undrar hur jag ser mig själv. Jo, så här
ser jag mig själv: ett litet huvud med hamsterkinder, smal lång hals, kroppen stor
fyrkant samt smala ben och armar som sticker ut. Allvar, detta är vad jag ser hos
mig. Skratta ni bara men det är så jag ser mig själv och känner mig inte ett dugg
rolig som person.

Men! Jag ska försöka ta till mig positiv kritik. Hmmm i år kanske jag ska försöka
lyssna mer på positiva ord än på negativa. Ja det ska jag verkligen göra!!!
Jag ska försöka. Som sagt försöka!! Lovar inget! Och sedan summera mot
slutet av året hur det kändes att ta till mig positiv kritik.  Vilket också innefattar
att inte låta negativ kritik påverka mig.

På något sätt har detta fått mig en tankeställare. Varför nu? Varför inte tidigare?

Måste bara berätta om min underbara man. I många år var jag förtvivlad
över att vara ensam, när jag såg andra som hade en partner funderade jag
ofta på vad det var som var fel på mig. Tänkte ofta på om det berodde på min
hörselskada som var boven till att jag inte hade någon eller om jag rent ut sagt
var en mycket tråkig person. Visst träffade jag några. Den första kärleken var
den värsta upplevelsen då han berättade för mig långt senare att hade han sett
min syster först så hade han valt henne framför mig. Dem orden satte sig väldigt
djupt inom mig i många år och jag var fruktansvärt avundsjuk på min vackra
syster. Ja jag säger min vackra syster, för det är så jag ser på det. Det följdes
av att jag inte vågade lita på killarna, för jag tänkte att när de ser min syster så
vill dem ha henne istället. Jag var nobody.

Trots jag träffade min man så kan jag vara skeptiskt fortfarande om att han
verkligen vill ha mig. För dem orden kommer jag aldrig någonsin glömma
”Om jag hade sett din syster först så hade jag valt henne istället för dig”.
Det gör fortfarande ont i själen när jag tänker på dem orden. När det gäller min
man så kan jag inte förstå vad han ser hos mig men detta ser han hos mig,
enligt honom själv, att jag är en underbar  fru, snäll, omtänksam, rolig, yttre
och inre skönhet och mycket empati, har ordning och reda på saker som är viktiga,
mysig , känner sig hel med mig. Detta är några exempel som min man ser hos mig.

Glömmer inte det allra första kärleksmailet från min man och så här skrev han då,
en del av mailet:

”Jag ser dig bleknar allt annat.. du är vackrare än den vackraste solnedgången.
Du är sötare än den sötaste rosen. Du är sexigare än den sexigaste kvinnan. Du är
sensuell, underbar, vacker, sexig, ljuvlig, söt, helt enkelt gudomlig.

Jag älskar dig mer än något annat. Du är lika viktig för mig som mina barn är.
Jag har aldrig känt så starkt för någon som dig innan. När jag inte är med dig
saknar jag dig som blommorna saknar solen, som fisken saknar vattnet. När
jag är tillsammans med dig känner jag mig hel, känner mig som att här hör jag
hemma. Jag vill dela resten av mitt liv med dig, dela mina barn med dig.”

Och ni kan förstå hur man smälte när man läste detta samtidigt som jag fortfarande
inte begriper att han tyckte /tycker så mycket om mig. När det gäller mig och min
syn på min man så har jag samma svar som honom i det han tycker om mig:
en underbar man, han är mitt allt, ger mig trygghet, ömhet, medkänsla, rolig,
mysig, sån värme inom sig som strålar ut mot mig, känner mig så älskad. Jag
är inte lika poetiskt som min man men jag känner mig för första gången hel
när det gäller kärleken med honom. Att helt enkelt vara älskad för den man är.

Nu tycker ni nog att detta är blaha blaha att så här kan det inte vara men det
är faktiskt så. Man är förundran över att ha det så här och samtidigt är man
väldigt rädd att detta ska försvinna. Det är för bra att vara sant, därav att man
är rädd att detta ska försvinna. Därför är det så viktigt att man inte glömmer
varandra och att man verkligen säger med hela sitt hjärta att "jag älskar dig"
ofta innan det är försent.

Jag älskar dig över hela mitt hjärta min kära underbara man.
Du är värdefull för mig!

I somras såg jag att det var massor av rönnbär och tänkte då i mitt stilla sinne
att det nog blir en kall vinter. Mycket riktigt. Som det ser ut nu i februari månad
så lär det bli en lång kall vinter.

Visst älskar jag snön men allra helst när det är under jultiden för det är då det SKA
vara snö. Blir liksom mer juligt samt mysig stämning.

Men sedan när man börjar jobba igen så vill man ha bort snön. Ja jag vet vad de flesta
tänker. Varför!!?? Det som är så mysigt.

Nu ligger ju snön vitt och vackert som annars brukar bli fort ”smutsig” och slaskig men det
blir bara så jobbigt när man kör varje dag till jobbet. Och det är en bra bit man kör till jobbet.
Samt den här kylan gör också att jag får mer värk. Men! Jag kan tycka det skulle vara mysigt
att åka skidor varje dag, uppe på fjällen. Hmmm… om man kanske skulle införskaffa skidor.
Kanske lättare än att promenera. Det tål att tänkas.

Hundarna gillar ju att vara ute i snön. De springer som gaseller i snön och burrar ner sig i snön.
De t o m äter snön. Men själv känns promenaden jobbigt då man känner i anklarna av att det är
ojämnt när man går och pulsar i snön. Detta gör att värken blir ännu värre när man väl kommer
hem efter promenaden. Men! Tror inte att jag slutar att promenera för det för ändå på något
sätt känns det underbart efteråt att ha promenerat. Bra motion men jobbigt för fötterna och
benen. T o m min man tycker det är jobbigt och han har inte den värken jag har.

Hmmm undrar hur lång vintern blir. Nu idag när man skulle iväg så snöade det som bara den.
Och jag tänker ”nääää inte mer snö!!” På råga på allt är min man sjuk och jag får köra själv.
Gillar det inte eftersom jag spänner mig så och mitt grepp om ratten blir hårt. Väl framme
får man nästan bända upp mina händer för att få loss dem från bilratten.
Suck…… just nu känns våren väldigt avlägsen.

Idag läste jag om en tjej som ingrepp när en fader slog sin 4-årige son. Ni kanske har 
läst om det? ”Hon räddade 4-åringen – från pappan” , Aftonbladet 29 januari 2010.

Hurra! för tjejen som ingrepp. Vilken hjälte! Stackars 4-åringen som blev slagen!

Hur kan man komma på tanken att slå sitt barn!!??? Vad tänker gubbfan med!
(ops får man lov att svära) Bara för att sonen inte ville sitta. Ofattbart! Fler borde
reagera när de ser sådant och gör dom inte det så är dom medhjälpare.

Alltså! man blir ju heligt förbannad när man läser detta! Oooohhhh idioter finns överallt!
Tycker det händer alldeles för ofta att det står något i tidningen om just barn som far illa.

Tänker även på den mamman som torterade sina barn med att skära dom med glas,
rispade med spikar för att bara nämna ett par av dom vidrigheterna som hon gjorde.

Och här sitter man själv barnlös och läser detta här. Man blir ledsen, arg och förbannad.
Orättvis att de får ha barn när de behandlar dom så fruktansvärt. Tänk nu på att jag riktar
mot de personer som skadar sina barn och inte ni andra. Pojken var ju helt försvarslös.
En 4 –åring!!! Ooooohhhh! Fy fan för sådana personer!!! Till råga på allt slog han tydligen
sin fru. Rena kränkning. Domen blev 4 månader och 12 000 kronor. För lite tycker jag,
personligen. Låt inte pojken vara närheten av sin fader igen!

Sedan läser man längre ner på sidan, inne på Aftonbladet samma dag, om en mamma
som tvingade sin son att vara sjuk, från London.  Vad tänker dom vuxna på? Tvingat
sonen till 325 läkarundersökning??!! Och är fullt frisk! Dessutom lyckades hon få vårdbidrag
och det var ingen liten summa det. 1½ miljon kronor!!!!  Samt att få andra tycka att hon är
världens mamma som får en medalj för detta. Jäkla kärring! Nu har hon fått sin dom också.
Det blev tre år och 3 månaders fängelse. Och pojken? Han bor hos sin far och syster på en
annan plats i England.

Ja det fanns en hel del på aftonbladet idag. Dels bl a ”2-åring dog på sjukhus – nu utreds nio
läkare” , ”4 – åring påkörd av en bil”, ”Förgrep sig på barn vid sagostund”. Ja ni ser! Mycket
om barn.

Barnen är vår framtid. Snälla tänk er för när ni skaffar barn. Ni som inte gillar barn, varför 
i hela friden skaffar ni dom när ni ändå tänker slå dom?? För mig obegripligt. Och inte nog 
med det så skaffar ni ytterligare fler barn och skadar även dom. Vill ni inte ha dom så skaffa 
inga! Eller ge bort barnet till bättre föräldrar som inte kan få barn.

Uppför er inte som svin!

En dag var jag hemma hos min bästa väninna och där hade hon även sin
dotter på besök. Hennes dotter hade med sin son, som är 1-2 månader gammal.
Jag visste att hennes dotter skulle vara där med sin son och tänkte inte mer på det.
Båda två gosade med lille bebisen och jag själv tittade ibland på dem men fokuserade
mest på filmen som vi hade satt på. Jag upptäckte att det började bli lite jobbigt.
Jag är ju så pass till åren kommen men märkte min längtan att få hålla om barnet
till sig. Den längtan var så stark att det kändes att jag ville stilla den ”hungern”
men samtidigt ville jag inte hålla om barnet. Varför jag ville inte hålla barnet är för
att jag inte vill känna vad jag ” missar”.  Att känna hur det är att ha en litet barn i
min famn. Känna deras små händer, fötter, deras babydoft. Men att längtan var så stor,
det förvånade mig och den längtan och ”hunger-känslan” har funnits där nu ett tag.
Hur får man bort den nu? Jag kan inget göra. Jag är för gammal. Jag är ofrivilligt barnlös.
Allt detta vet jag. Hur lång tid tar det nu innan den känslan är borta. Har ju kunnat
fokusera på det innan och klarat att vara närheten av ett barn på sista tiden men nu
när jag var hemma hos min bästa väninna gick det inte längre. Mina frågor dyker
upp igen, varför är jag inte värd att få barn? Men den frågan känns värdelös nu
eftersom det är för sent för alltid. 

Vädjan från en barnlös

Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!

Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!"
"Kanske han duschar för varmt eller kallt?"
Detta har vi fått höra tusenfalt

"Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!
"Vet ni att piller är jävligt dyra?

"Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!

Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.

Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!

Den här dikten hittade jag på en bloggsida för att visa hur det känns att
vara ofrivillig barnlös och bloggsidan heter ”Det är min tur nu, att skriva vad
jag känner, tänker och tycker” och i sin tur hittade hon den på någons sida på
Familjeliv . Och med hennes ord håller jag med om att ”Den är ganska talande
för hur man kan uppleva det att vara ofrivilligt barnlös.”

Redan innan semester (2009) dök det upp om en influensa som är på väg.
Jag läste om 22 åringen som blivit inlagd för detta och är det fortfarande. 
När jag läste detta skrämde det vettet ur mig. Jag vill leva! Det var min första tanke.
Så i början var jag nervös för detta men har lugnat ner mig lite för som min man
säger så kan man inte gå och vara rädd dagligen för det skulle ”tära” så mycket inom
en. Och det har han rätt i. Jag kan ju inte låsa in mig och spika igen fönster och dörr.
Då lever jag ju inte. 

Tänkte att nu så kommer det stå varje dag i tidningen men har upptäckt att det
gör det inte. När det inte står där så blir man inte påmind om det men rätt som
det är så dyker det upp en rubrik om svininfluensa och rädslan griper tag i en igen. 
På jobbet har man satt upp information hur man ska gå till väga så där är det
också ständigt påminnelse om svininfluensa och jag försöker inte titta på det. 
Men har börjat använda handdesinfektion på jobbet enligt instruktioner.

Men visst sjuttsingen har man rädslan inom sig, bara det att när man känner av
sin huvudvärk. Så dyker tanken upp: Är det influensan eller är det den vanliga
huvudvärken?

För mig känns det lite extra jobbigt då symptomen är nästan som densamma
som fibromyalgi.  Jag har ju ofta huvudvärk, nackbesvär och ont i mina leder
som känns som febervärk. Och ibland får jag febertoppar pga. av detta. Så
snacka om att vara nervös. Vilket är vilket? Ter det sig annorlunda för en
som har fibromyalgi?

Samtidigt blir man mer uppmärksam för dem personer som hostar rakt ut.
Ser bedrövliga ut. Har dem det? Rädslan griper tag i en.

Nu skriver de mycket om vaccination. Vem får det först? Och hinner de vaccinera
alla innan det bryter ut helt?  Jag tror inte att dem hinner. Tycker bara att de skriver
men händer det något? Skickar de ut kallelsen som de skriver och när gör de det
eller är det bara skriverier för att lugna medborgarna just nu? Bara det att de skriver
att det kan bli upp mot 5 miljoner svenskar som kan bli drabbade och bara det tycker
jag är bra mycket med tanke på hur många miljoner som bor i Sverige.  

Jag förstår att andra blir rädd när man själv är rädd. Men jag kan inte sätta mig in
i deras rädsla kan bara sätta in i mig själv.  Det bevisar att många är rädda, tror jag,
när jag nu läser att handspriten är slut efter influensalarm. Detta måste betyda att många
är rädda. Så uppfattar jag. 

Jag undrar om min omgivning är rädda och dem som är på jobbet. Ärligt talat har jag
inte hört att det snackas så mycket om svininfluensa. Rädsla? För nära?

Jag är även rädd att det kan skapa onödig panik.

Det var tag sedan jag skrev enligt ovan och nu har det gått 32 dagar sedan jag tog
vaccinationen. Det tog tid innan jag bestämde mig. Varför det tog tid är att jag hörde
så mycket negativt om vaccination samtidigt hörde jag att det är bra att skydda sig.
Det var mycket för och nackdelar hela tiden. T o m sköterskor, läkare som inte tänkte
ta vaccinationen. Det dök ju upp frågan: Varför tar dom inte den? Är den farlig?

Den dagen jag skulle ta vaccination i slutet av oktober var jag nervös till följd att
jag fick migrän. Kunde inte ta vaccinationen utan stannade hemma med migränen.

Nästa gång jag skulle ta var det just den veckan min man skulle resta bort i en hel
vecka och då ville jag inte heller ta det. Ville inte vara ensam ifall jag skulle bli dålig
av vaccinationen. 

Och då för 32 dagar sedan bestämdes det att nu kör vi dit och tar
vaccinationen trots min rädsla för sprutan. Såg nämligen på tv hur de tog sprutan.
Väl där försökte jag andas lugnt och frågade "när sticks det?" Sköterskan sa att nålen
redan var inne. Blev så paff men kände sedan medlet som sprutades in och gick ner mot
min vänstra hand. Sedan satt jag där och väntade och väntade att något skulle hända.

Inte förrän dagen efter fick jag en ”bula” rätt så svullen och rött runt omkring, lite klåda.
Och! Jag kokade inom mig. Det hände varje gång jag var igång så kokade jag och rodnaden
på armen blev större. Tredje dagen gick jag akut till en vårdcentral nära mitt jobb för jag
kände att jag kokade som bara den och var helt torr i munnen. Kände mig konstigt.
Väl där inne så lugnade hon ner mig och sa det är vanligt förekommande och inget att
oroa sig över mer än om min arm skulle bli stel eller få stickningar. Stickningar ??
tänkte jag.. det har jag i vanliga fall ibland med tanke på min fibromyalgi.

Jag fick till råds att köpa alsol-lösning. Badda riktigt och vira sedan runt armen och ha
detta i två dagar. Innan jag tog detta hade jag tagit allergitablett pga klådan samt
kortisonsalva.
Alsol-lösningen hjälpte mig och svullnaden samt rodnaden gick ner samt det som jag känt
i tre dagar, kokningen inom mig. Min man? Han kände bara ömhet i sin arm en dag.

Jag har hört många olika varianter för dem som tagit vaccinationen. Ingen är den
andre sig lik.

Sedan blev det tyst i tidningarna tyckte jag tills idag. Två stycken som dött av svin-
influensan och då hade de ngt annat också samt en man som blivit dålig sen han
fick vaccination och när han vaknade sa han ”jäkla spruta”.

Visst undrar man fortfarande: Är jag verkligen skyddad mot svininfluensan nu?  .
Om ingen hade vaccinerats sig hade det verkligen blivit så stort som att många hade
dött, som de trott 5 miljoner i somras?  Och till sist:  Vad är det som har sprutats in?

Jag vill ta upp om en bra "kurs" som handlar om Mindfullness.

Varför jag vill ta upp det är för att jag känner att jag vill tillföra det jag har fått veta från kursen.
 

Jag ska vara ärlig. I början var jag mycket skeptiskt till Mindfullness, eftersom för ett par år
sedan hade vi en förläsning om just Mindfullness på jobbet. Då funkade det inte för mig
för jag blev bara mer stressad och kroppen min var i uppror. Men jag fick förfrågan om jag
kunde tänka mig att gå till en kurs om just Mindfullness. Tänkte i mitt stilla sinne att jag
måste ge det en chans för jag kände att jag behövde stressa ner.

Mindfullness är inte bara till för stress utan kan vara även till för dem som lider av depression
m.m. Ett sätt att få vägledning för att uppnå känslomässig balans.

Som jag skrev nyss så för mig handlade det mycket om min stress som jag behövde lugna ner.
Att tillåta mig själv att det är okej att stanna upp och bara finnas till. Inget om depression. Visst
har jag varit på smärtrehab men då p.g.a. min fibromyralig och även där framkom det att det
inte finns några "måsten" precis som jag fick veta här på kursen för mindfullness.

Jag är den som alltid måste fixa det och det först innan jag känner att jag är klar med just det
jag skulle göra. Till följd att jag fick värk men samtidigt var det ju egentligen på jobbet jag kände
att jag hade mycket "måste" inom mig. Tyvärr är det så fortfarande, för på jobbet är det mycket
som måste bli klart men! Att det är tillåtet att stanna upp 5 minuter efter halvtimme eller efter
en timme och bara stanna upp. Jag gjorde mina övningar just då, men ska villigt erkänna att
jag slarvar mycket med det fortfarande och jobbar på för fullt utan att ta paus. Till följd att jag får
världens huvudvärk och ont i nacken med illamåendet. Då har jag väldigt svårt att koncentrera
mig och fokusera. Jag har ju även min hörsel som inte är det bästa och när jag inte pausar så
orkar jag inte längre att lyssna.

Men för att återgå till om Mindfullnes så gick jag där 8 ggr samt en uppföljning 1 månad senare.
Jag kan säga att det var MYCKET LÄRORIKT! Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Det vi
fick veta är att andningen är det viktigaste. Den finns alltid med oss vart vi än går, vad vi än gör
och hur vi än känner och upplever. Andningen finns alltid där och kan hjälpa oss att återfå kontakt
med nuet. Att man alltid ska lära lyssna på sin egen kropp och vara medveten om kroppens
signaler. För genom att du lägger märke till dina tankar, känslor och förnimmelser i din kropp
så kan du möta både stress signaler på ett klokt sätt och ändå kunna njuta av det du mår bra av.
Men hur gör man det?

Det viktigaste redskapet vi fick reda på var ordet SOAL som står för att Stanna upp, Observera
utan att döma, Acceptera det som är just nu och Let go samt Andningsankaret. Vi hade även
kroppscanning och lugna rörelser.

När det gäller SOAL så handlade det om:

Stanna upp. Vad händer just nu? Vad upplever jag just nu?

Observera, beskriv utan att döma eller värdera vad du ser, vad du hör, vad du gör och hur du
känner dig.

Acceptera så som det är just nu.

Gå lugnt vidare "Vad gör jag och vad tänker jag på?"

Hur lätt är det inte att döma? Tänk er själv. Du kanske sitter och njuter av naturen/omgivningen
men plötsligt är det någon/något som stör dig. Tystnaden är inte där längre. Någon passerar
och för en massa oväsen och innan du ens hinner stoppa din tanke så vips så har du hunnit
döma personen genom att kanske tänka ""guuu varför måste han/hon föra ett sådant oväsen!!
Hur kan han/hon komma hit och förstöra tystnaden!! ". Tanken är väldig snabb.

Är du på en promenad så kan du helt enkelt tillåta dig själv att stanna upp och se dig omkring
och njuta. Eller var det än må vara. Vad är det du ser? Se dig omkring. Se alla dess nyanser.
Titta överallt. Just nu är Du där och nu och inget annat.

Jag har ofta en knut i magen vilket är en signal till mig att stanna upp och andas långa djupa
andetag. Knuten kommer i mig är när jag är spänd och stressad.  Så andningsankaret innebär
att man ska känna andetagen som kommer och går. Den går helt av sig själv. Du kan känna hur
magen och bröstkorgen spänns ut och fylls med luft.  Känn hur luften passerar ut igen och följs
av en naturlig avspänning. Du ska följa andetagen hela vägen in och ut under en minut. Det är
ett sätt att använda andetagen för att kunna känna dig tryggt förankrad hos dig här och nu.

Sedan kan man vidga uppmärksamheten kring andningen också och då genom att du känner
igenom hela kroppen. Och då handlar det om allt från fötterna, magen, nacken m m. Man kan
även använda sig av andningen om du känner av smärta, obehag eller kanske rent av spänning
någonstans i din kropp. Då ska du tänka dig att du andas rakt in i den. Andas in friskt syre och
andas ut spänningen i området runt omkring. Mjuka upp.

Öppna dig för de möjligheter som finns. Välj att reagera klokt/övervägt eller låta det vara/släppa taget.

En övning vi fick var att vi skulle hålla kontakt med andningsankaret så ofta vi kunde under
 resten av dagen och minst göra övningen 3 ggr/ dag.
 

Är det enkelt? Nej! Det är inte enkelt. För det märkte jag själv. Det gäller att man tränar hela tiden.
Det svåraste var för mig att kunna observera utan att döma. Tanken är så snabb att man inte
hinner stoppa den. Den liksom smyger sig på en och när man väl märker det är det för sent.

Ha ett öppet sinne och döm inte i förhand.

Själv trodde jag som sagt inte att det skulle funka på mig men jag har blivit betydligt lugnare.
Jag har tagit del av det jag har lärt mig och då speciellt andningen. Så fort jag känner en knut
i magen stannar jag upp och tar tre djupa andetag. Jag tillåter mig själv att stanna upp och
se mig omkring och bara njuta av här och nu.

Men tro inte jag klara det här galant. Då skulle jag ljuga. Det handlar om träning och åter träning.
Den största utmaningen är att inte låta min dödsångest trappas upp utan att jag då stannar
upp och andas lugnt och låta den passera förbi utan att döma. Än har jag inte lyckats men
har fått veta att det kommer bli mer och mer naturligt att göra så om man bara försöker och i
nte ger upp. Så länge jag undviker dödsångesten och rädslan så försvinner den inte utan
jag måste tillåta att den kommer och låta den passera utan att döma.
 

Vi fick även lära oss lugna rörelse och kroppsscanning. Detta försöker jag göra dagligen,
dessa lugna rörelser både hemma och på jobb (när jag har 5 min paus). Kroppsscanningen
gör jag hemma genom att lyssna på cd´n (som vi köpt genom kursen) och går då igenom hela
min kropp bit för bit så jag kan slappna av ordentligt. Måste dock säga att det är inte är så lätt,
har svårt att hitta lugnet i min kropp. Ibland dyker tankarna upp att jag måste göra det och det
och känner att jag inte har tid att sitta och lyssna. Tid måste finnas! För ska du må bra måste du
ta dig tid. Också en träningssak antar jag.

Yoga är också bra. Tai chi likaså. Ja det finns nog en hel del för att få kroppen att mår bra
och för att få en att lyssna på sin kropp.

Ni som funderar på Mindfullness så rekommenderar jag det varmt
.

Vi lever i ett alltför stressigt samhälle och behöver stanna upp. Ha bara öppet sinne när
det gäller Mindfullness . För min del funkade det bra. Kan inte lova att det funkar för er men
som jag skrev nyss. Ha ett öppet sinne.